-Jag blir tokig! Beata kastade ifrån sig den nya mobilen och svor.
-Den blir nervös när du håller på så där, sa Asta.
-Jag vill bara att den ska fungera, fräste hon.
-Man måste ingjuta lugn och mod i dem.
-Dumheter, sa Beata. Det är en teknikpryl.
-Icke desto mindre, sa Coco. De har också känslor.
-Tänk på uttagsmaskinen i Skottland, sa Asta. Ensam, övergiven, ingen kontakt.
-Tänk på alla kopieringsmaskiner man stått och gullat med.
-Skrivare, de är i en klass för sig fortfarande.
-Minns ni VHS-bandspelarna?
-De klarade jag aldrig av, sa Asta. Fast jag ville så gärna.
-Och alla trassliga små kassettband. Det var tider det. Diskokulor och platåskor.
-Förfärligt, sa Beata. Man satt fastkedjad med en telefonlur som alla använde. I timmar.
-Inga sms, inga facebookuppdateringar.
-Men fotoautomater, sa Asta.
-Man gick hem till varandra, sa Coco. Travade rakt in i hallen och ropade hallå.
-Och så fanns det alltid den där som man fick vänta på, som alltid kom sent.
-Jag skrev brev, sa Beata. Tänk.
-Ja, sa Asta, på brevpapper i fina mappar, med tryckta motiv.
-Och riktiga bläckpennor, sa Coco. Dyra rackare.
-Checkböcker.
-Mitt första bankomatkort, sa Asta. Vilket mirakel.
-Det var där det började gå utför, sa Beata. Och nu vilar allt ansvar på oss själva – fixa bankärenden, koppla upp oss och välja, välja, välja.
-Sant, sa Coco. Snart får vi göra stambyte och dra nya elledningar själva.
-Med hjälp av en manual, sa Beata och drämde mobiltelefonen i bordet en gång till. Om jag bara kunde skriva ut eländet.
Asta tryckte på Skriv ut på paddan. Det rasslade till i skrivaren i hörnet.
-Här har du den. Trådlöst utskriven.
-Fick du märkvärdisera dig också, muttrade Beata.