-Det blir värre och värre, sa Coco.
-Vilket då?
-Hjärnsläppen, sa Coco.
-Så illa är det väl inte, sa Beata. Du kommer ju ihåg vad du heter i alla fall.
-Det är knappt.
-Jag vet vad du menar, sa Asta. Jag glömde katten på balkongen igen.
-I det här vädret?
-Jag ligger risigt till.
-Finns frysta räkor, sa Coco,
-Du tog de sista, sa Beata.
-Du behöver inte titta så surt på mig, sa Coco till katten som tronade på bästa kudden i soffan. Det var inte jag som låste ut dig.
-Nej, men du åt upp räkorna. Det glömmer hon inte i första taget.
-Men vad gör vi åt det, sa Asta. Hjärnsläppen.
-Korsord hjälper inte säger dom nu.
-Musik är visst bra.
-Disko, sa Coco. Perfekt.
-Att utöva då, sa Beata. Typ körsång.
-Så utomordentligt trist.
-Vi kör All I want for Christmas i kyrkokören, sa Asta.
-Du är som ett troll och sjunger i kyrkokör, sa Coco. Fantastiskt.
-Ekumenisk kör, sa Beata. Men, det allra bästa, vet ni vad det är?
-Nå’t obehagligt, sa Coco.
-Träning, sa Beata.
-Jag visste det, muttrade Coco.
-Joggingskorna på, sa Beata. Nu springer vi runt Slottskogen.
-Är det verkligen så fel med att vara lite glömsk, sa Coco. Är det inte bara stress?
-Glöm inte att knyta dom också, sa Beata. Skorna alltså.
-Vänta på mig! sa Coco.