-Men inte getingar väl? Där går gränsen!
-Getingar är trevliga, sa Asta.
-Och skorpioner är gemytliga?
-Djur är djur, de hymlar inte.
-Skulle vi bete oss som djur skulle samhället gå fullständigt åt pipan, sa Beata.
-Det går åt pipan för att vi inte beter oss som djur.
-Hon har rätt, sa Coco.
-Hon pratar med blomflugor och getingar, sa Beata. Jag är orolig för henne.
-Så länge hon inte diskuterar med blomkålen är jag lugn.
-Blomkålen har också känslor, sa Asta.
-Nu tar du i, sa Coco. Vi kan ju inte äta någonting om du ska hålla på så där.
-Vi får be om lov helt enkelt, sa Asta.
-Fråga blomkålen om vi får äta upp den?
-I princip ja, sa Asta.
-Ska vi ringa det där vårdnumret och kolla om det är allvarligt, sa Beata.
-Allt lever. Ta bara det där exemplet med träden i naturreservatet, sa Asta. Bladen är giftiga men de djur som betar från dem har vant sig. De tål en viss mängd.
-Händer ibland, sa Coco och letade rätt på ett nikotintuggummi.
-Men så blev det torka och det enda som hade något grönt kvar var de här träden, och djuren betade av så mycket att det blev en fara för dem.
-Blev de sura?
-De blev giftigare. Så ett antal djur dog. Och när det var lagom många som betade igen så gick gifthalten ner. Var det smart eller smart?
-Intressant, sa Coco.
-Grymt, sa Beata.
-Och de skickade signaler till andra träd i området att det vara fara på färde så de började också bli giftigare.
-Kan vi hålla oss till något trevligare samtalsämne, sa Coco. Hur mår Trump till exempel?
-Han är sur, sa Beata. På Giuliani.
-Det gläder mig, sa Coco.
-Han pratar för lite med blomkålen, sa Asta.